Som att läsa ut en bra bok...

Det finns nog ingen TV-serie någonsin som haft samma dragningskraft på mig som the West Wing. När jag var sjuk innan jul började jag se första säsongen, och igår kväll när jag kom hem efter middag hos en kollega såg jag de fyra sista programmen i serien 155 avsnitt har det alltså blivit under ett halvår, eller smått läskiga 108 timmar framför TVn. Man skulle kunna tro att den siffran lämnar en känsla av panik över bortslösad tid, men det känner jag inte att det har varit. Personerna i serien påminner så mycket om mig själv och mina kollegor, vårt förhållningssätt till jobb och familj och hetluften så det finns mycket att reflektera och fundera över. Snarare än förlorad tid kan jag önska att det fanns fler avsnitt, så att jag slapp skiljas från Josh, Donna och alla de andra i serien. Precis som när man läst ut en riktigt bra tjock roman eller bokserie. Man blir lite vän med personerna i boken, och saknar dem när det är slut. Men man skall sluta när man ligger på topp. Det har Warner verkligen lyckats med i den här serien.