En sommarbild från förra sommarens (2008 års) besök vid Alvastra klosterruin. Då en resa i både kyrkans och Arns fotspår. Det var hit, till Alvastra, som Cistersienserna först kom när de anlände till Sverige, de som enligt romanen senare fostrade Arn till tempelriddare på Varnhem, nästan rakt på andra sidan vättern från Alvastra sett. Bilden visar en huvuddel av klostret, själva kyrkorummet. Där en stor grön buske idag står var altaret på den tiden huset var nytt. Man kan tänka sig att cisterisenserna, när de år 1157 hade färdigställt sitt rätt avancerade bygge, med tvättrum, avlopp och köksträdgård av internationellt hög klass, sjöng en lovsång. Om de valde något gammalt, nåt som var helt ur tiden, 300 år gammalt drygt, så kanske de sjöng "Conditor Alme Siderum". Där börjar den kristna traditionen i Sverige. Och på den vägen är det, när vi nästan tusen år senare i söndags tog staffetpinnen ännu några meter vidare, och sjöng (numera på svenska) o himljaljusens skapare. Sen får folk tycka att vi är gammeldags om de vill. Men har den gett människor tröst i etttusen tvåhundra år, varit gammal redan när cistersienserna kom till Sverige, ur mode redan till Arns tid, och ändå levat genom århundraden så kan vi allt baxa den en liten bit till. Värdera det arvet. Så får nästa generation ta itu med det omoderna om de vill. Var är väl femtio år hit eller dit, när perspektivet ändå är evigheten?
Lyssna på hur det lät såväl som på 800-talet som i söndags (och tack vare youtube hos dig just nu, med munkar från samma Cistercienserorden som grundade klostret på bilden ovan):
No comments:
Post a Comment