Framme i Bryssel!

Här är det riktigt trevligt. +6 grader och öppen uteservering på hotellet. Bilder kommer förstås senare när jag hinner, nu är det en snabbdusch som gäller och sen en öl på nämnda servering innan middagen på nån trevlig restaurang. Det är skillnad på land och land. Jag gick ner i receptionen och frågade om de kände till om det fanns någon katolsk kyrka i närheten som har en morgonmässa. (Det är alltid roligt att jämföra med andra länder.) Consilieren tar fram en röd bok, som visar sig innehålla alla tider för mässor, bikt och annat i hela omnejden, slår upp kapitlet mässa och letar rätt på en kyrka inom fem minuters promenadavstånd som firar mässa klockan 08.00 imorgon bitti. Se det hända på ett svenskt hotell. :-)

En ny fotostream...

Jag startade en ny Flickr fotostream för att inte lasta ner den här bloggen med allt för mycket bilder. Där blir det titelsatta men i övrigt okommenterade bilder. De bästa bilderna får gå dit, det som kräver förklaring hit. Vissa gånger dyker förstås samma foto upp på båda ställena. Flickr tillåter er att lägga upp en rss-prenumeration direkt på fotofeeden, precis som den var en blogg.

http://www.flickr.com/photos/stockholmD90 är adressen för manuella besök och en prenumeration startar ni genom att klicka här.

Publik Restaurang & Bar

Var och fikade med Maria idag. Vi valde plats utifrån vilka caféer som ligger nära gröna linjen, så att vi skulle slippa ge oss ut fler meter än nödvändigt i vädret. Det fick bli Publik Restaurang & Bar i pubhuset. Verkligen ett mysigt ställe som öppnat där. Man kan ta allt från en kopp bryggkaffe med wienerbröd till en hamburgare med öl. Däremellan ryms soppa med vitt vin och en rad andra kombinationer som gör det till ett av de mest allsidiga ställen jag kommer på.

 

Vad manuella moment kan göra...

Det blir mycket bilder just nu, men det är väl inte så konstigt? Här är ett litet experiment som visar vad manuella inställingar kan göra. Denna gång är det autofokusen som fått ta en paus och den manuella fokusringen på objektivet som fått träda in. Det gör att jag får exakt kontroll över var i bilden skärpan skall ligga. För att sedan få delar av bilden oskarp har slagit på halvautomatiken: Kameran får sköta exponeringen genom att reglera tid och blixt, jag väljer manuell bländare (programläge "A"). Sen väljer jag största tänkbara bländare som mitt objektiv klarar, och ser därmed till att skärpedjupet blir minimalt. Tar sen en serie bilder där jag gör små justeringar av avståndet (fokuspunkten) och får därmed effekten som ni ser på trebildsserien nedan. Roligast är det egentligen att se dem animerade i ett bildspel: Trots att bildvinken inte ändras alls får man känslan av att flyga över tangentbordet.






P.S. Det här med digital systemkamera är ju helt underbart. För några år sedan hade jag fått ta några noggrant utvalda och dyra testbilder. Sen fått vänta tills filmen var slut, lämnat in den, och vänta en vecka på framkallning. Därefter konsultera anteckningar så att jag minns vad jag gjort. Nu tog jag bara 15 bilder, där de första fem gick åt att hitta iso-tal, sen slängde jag allt utom de tre som blev bra. Hade det varit film hade jag nu fått vänta till början av mars, och det jag då skulle ha upptäckt var att nästan alla bilder var svarta för att kameran bara lagt ljus över närmsta hörnet av tangentbordet. Sen skulle jag fått köpa ljusstarkare film och så börjat om. Nån gång i april hade jag haft en bildserie som den ovan att visa upp. D.S.

Varför just Nikon D90...?

En kompis frågar i ett mail hur jag kom fram till att just Nikon D90 skulle vara mitt val. Det enkla svaret på den frågan är nog egentligen väldigt känslomässigt. För rätt många år sen nu köpte jag min första egna systemkamera, och det blev en Nikon F50 som den hette då. Egentligen hade jag velat ha en F70 men det kostade allt för mycket, och F90 var deras top of the line på den tiden. Det som skiljde var egentligen hur mycket man kunde koppla bort automatiken (F50/F70) och hur avancerad ljusmätning kamerorna hade. F90 mätte i - med dåvarande mått fantastiska - elva ljuszoner och balanserade exponeringen efter det. D90 känns som en naturlig arvtagare till F90, den är liksom toppen av konsumentprodukter från Nikon. Fast tänkande som jag är har jag förstås plöjt en del tester och jämfört alternativ på mer rationella vis. Digitalkameror är trots allt nåt annat än min barndoms fotovärld, när en Nikon F1 var det finaste som kunde köpas för obegränsat med pengar. Så hur tänker man när man skall välja sin kamera?

För det första gäller det att veta vem man är och vad man vill med sin kamera. Idag verkar det som att Nikon D3 skulle vara det finaste som kan köpas, eller bör köpas, för pengar. Det är Nikons proffsmodell för 57000:- (enbart hus) och den är förstås varken smidig eller prismässigt överkomlig för oss som inte har foto som yrke. Proffssegmentet sträcker sig sedan ner till D300, som Nikon själva listar som sin enklaste proffskamera. Fast med ett pris på dryga 15000:- (enbart hus) kan vi rätt snabbt räkna bort den från min budget och min förmåga att dra nytta av pengarna. Ett steg ner finns konsumentprodukter, och top of the line bland dem är D90.

Som ni märker för jag resonemanget "uppifrån". Det beror lite på vad jag är ute efter. Jag har två lägen som fotograf. Antingen vill jag ha något som alltid är med. Snabba bilder, kvaliteten är mindre viktig, men att fånga och dokumentera ögonblicket är huvudsaken. I de lägena vill man ha en enkel och liten kompaktkamera, och i mitt tycke duger mobilen allt oftare till det. Vill man ha lite bättre bilder får man däremot börja se sig om efter en systemkamera. Det som skiljer en systemkamera från en annan är (oaktat kvalitetsskillnader mellan olika objektiv och olika tillverkare):

1. Hur bra är sensorn (den som faktiskt registrerar bilden)?
2. Hur avancerad är mätningen (ljus och autofokus) i programläge?
3. Hur snabb är kameran? (Slutarfördröjning, multishot)
4. Hur bra är sökaren? (Den riktiga sökaren och liveviews upplösning och fördröjning.)
5. Hur mycket kan du styra kameran manuellt?
6. Hur bra ergonomi har kameran?
7. (förstås) Priset.

Vad man behöver är sen som sagt helt beroende av vad man skall göra med kameran. Om jag väl släpper min kompaktkamera eller mobilen så vill jag kunna styra en hel del. Det finns mycket enklare kameror än de jag tittar på i jämförelsen nedan. För den som vet att man alltid vill jobba i "AUTO" eller i programlägen som "Landskap" och "Porträtt" eller "Nattbild" där kameran sköter allt, och för den som bara vill ha ett standardobjektiv som man aldrig växlar med något annat så finns det enklare kameror än D90. Närmast i Nikonsegmentet ligger D5000 som jag resonerar lite om nedan. För att få med annan jämförelsepunkt har jag också tagit med Nikons systerkamera från Canon: Canon EOS 50D. I praktiken är det just mellan dessa tre modeller, D90, D5000 och EOS 50D som mitt val stått.

Nikon D90 och Nikon D5000 är i princip samma kamera. Det är samma bildsensor och därmed samma mängd megapixels. Med samma optik borde bildkvaliteten vara precis identisk mellan dessa båda kameror. De tar båda 4 bilder per sekund i det snabbaste multishot-läget. De har i automatläge ett avancerat motivvalsprogram som gör att kamera baserat på 430 mätpunkter och 11 "prickar" i sökaren letar igenom bilden efter det som du antagligen menar är objektivet, och optimerar sen ljus och exponering för ljusförhållandena i just den delen av bilden. Ansiktsigenkänning finns på en del kompaktkameror också. Något som verkligen skiljer ut dessa kameror från kompaktkameror är dock slutarfördröjningen. Medan en del kompaktkameror mäter sin fördröjning från knapptryckning till exponering i sekunder, är slutarfördröjningen på dessa kameror 65 ms. Skall man fotografera nåt som rör sig, som barn eller en katt som hoppar nånstans, så kan man alltså trycka i rätt ögonblick och få exponeringen gjort 0,065 sekunder senare, istället för en sekund senare när katten försvunnit ur bild och barnen redan tappat glassen.

Ägnar man sig åt sånt blir en av de andra stora skillnaderna mellan D90 och D5000 tydliga. Det skiljer nämligen helt och hållet i tankesätt runt sökare och ergonomi, och det är också förklaringen, tror jag, till att D90 nästan alltid brädar D5000 i tester. D90 är mera robust i sin utformning och har en smidigare ergonomi. För den som vill ha en otroligt avancerad kompaktkamera, inte tänker släpa med kameran på det ena och det andra äventyret, som aldrig tänker vrida programknappen till något annat än AUTO och som tycker att sökaren (hålet man tittar i) bara är ett bökigt alternativ till den mera moderna displayen (LiveView) på kamerans baksida, så är D5000 faktiskt det bättre alternativet.

Vill man däremot leta efter systemkamerans fulla potential så kommer man att föredra D90 av följande skäl:

• D90 har två kontrollrattar på var sin sida av kameran. Det är mycket smidigt att hantera för man kan styra nästan allt med tummarna medan man håller kameran. Här är D5000 inte lika smidigt, den har alla kontroller hoptryckta på höger sida, vilket gör dem krångligare att komma åt.
• D90 har en display på ovansidan av kameran så att man smidigt kan överblicka alla inställningar utan att behöva slå på infoläget i LiveView displayen. Det är smidigt eftersom man då kan titta på kontrollerna och se vad man ställer in samtidigt, dessutom är det bra att kunna få all info om status utan att slå på LiveView som drar batteri och som kan vara otroligt störande om man vill att kameran i sig skall lysa upp som en julgran om man sitter i en publik eller nån annstans där det är mörkt.
• D90 har en bättre sökare (titthålet). Bland annat visar den kamerabilden genom ett prisma istället för via en spegel. Det ger bättre ljusstyrka i sökaren, vilket alltid är trevligt, men egentligen blir viktigt först när man börjar mixtra med manuell fokus.
• D90 har inbyggd motor för autofokus i kamerahuset, vilket D5000 saknar. Om man vill kunna växla objektiv och inte vara låst till mera avancerade objektiv med inbyggd motor för autofokus så spelar det en jättestor roll, åtminstone för oss som vill kunna köpa lite enklare objektiv och samtidigt tycker att manuell fokus oftast är supersvårt om inte motivet står helt blick stilla.
• D90 har drygt 900 000 bildpunkter i LiveView displayen, mot D5000s 230 000 punkter, vilket förstås ger väsentligt bättre kvalitet om man vill förhandsgranska bilderna och eventuellt manipulera dem direkt i kameran.

Jag får rätt mycket intrycket av att Nikon tänkt sig att de som verkligen är sugna på en systemkamera skall välja D90, medan de som mer använder kameran som man använder en kompaktkamera skall välja att spara lite pengar på att välja D5000. En avgörande fördel med D5000 är att man kan fälla ut och vinkla displayen, så att man t ex kan hålla kameran högt över sitt eget huvud i en folkmassa och ändå se vad man fotograferar på en utvinklad display som man tittar rakt upp på trots att kameran är vänd framåt. I de flesta lägen kommer man dock inte att vilja använda LiveView på en sån här kamera: Dels drar den mycket batteri, dels finns det upp till en sekunds fördröjning på LiveView-visningen vilket återigen gör att det man ser i displayen inte är det som fastnar på kortet om motivet rör på sig. I sökaren ser man bilden rakt igenom den riktiga optiken, man ser bilden helt utan fördröjning och i sökaren finns också punkter som vägleder en i motivval och ljusfokusering. Det finns inget som slår det när det gäller den bästa bilden.

Men Canon 50D då, avslutningsvis? Jo... Den är i de flesta avseenden en fullt jämförbar kamera. På vissa områden är den till och med bättre än D90. T ex har den 15 Mpix sensor (emot Nikons 12,1). Den tar sex bilder per sekund, så är sportfoto ens stora passion så kanske man värderar det högt. När det gäller valet mellan Nikon och Canon så tycker jag egentligen bara man kan konstatera föjande:

• Både Nikon och Canon är etablerade, världsledande kameraproducerenter som är kända för hög kvalitet.
• Valet mellan Nikon och Canon är i stor utsträckningen som valet mellan Ericsson och Nokia på telefoner: Man gör det utifrån vana, från varumärkeslojalitet eller andra känslomässiga faktorer.
• Har man väl valt ett system, eller om ens vänner har ett system, så är det svårt att byta.

Det här med val av system är rätt viktigt om man redan har en kamera eller om man väljer för första gången. Generellt är det nämligen så att objektiv, blixtar och annat nästan alltid går att flytta från en Nikon till en Nikon och en Canon till en Canon. Men tillverkarna använder sig av olika bajonetter för objektivfattning så det är omöjligt att använda ett canonobjektiv på en nikon utan en rätt dyr konverter. Därmed tenderar man att investerar sig fast i kringutrustningen, precis som med mobiltelefoner.

För mig avgjorde det faktum att jag har Nikon sedan tidigare, och att jag alltid sett dem som världens ledande kameratillverkare. Dessutom upplever jag att Nikon för den som köper kamera just nu och i just det här segmentet har det klart bästa alternativet. Det finns nämligen lite funktioner "på marginalen" som gör Nikon snäppet vassare, samtidigt som D90 ändå är väsentligt billigare än D50. För det första har Nikon D90 en hjälplampa för autofokus. Canon EOS 50D löser detta genom att lysa upp motivet med blixten, vilket varken är diskret eller speciellt trevligt för den som får stirra på flera blixtexponeringar innan kameran till slut tar bilden. Har man videoambitioner finns det dessutom en riktig killer application i Nikonkameran, som gör Canon valet nästan obegripligt till och med för mig som inte kommer att använda den funktionen så ofta, nämligen inbyggd video.

Både D90 och D5000 har inbyggd videokamera och filmar HD video med en framerate på 24 bilder per sekund. Utan autofokus förvisso, men ändå. Med den funktionslikheten och skillnaden är det däremot lite svårt att förstå vad som gör att fok ändå väljer Canons alternativ som kostar ett par tusenlappar mer än D90. Möjligen är det just märkeslojaliteten, och att de redan äger Canonobjektiv som man förstås ogärna vill byta ut.

Priser och länkar
(Priser för endast kamerahus, lägsta pris enligt pricerunner.)

Nikon D90: 7 962:- (Kamera & Bild | Tillverkare)
Nikon D5000: 5 814:- (Kamera & Bild | Tillverkare)
Canon EOS 50D: 10 616:- (Kamera & Bild | Tillverkare)

Nikon D300: 15 237 :- (Kamera & Bild | Tillverkare)
Nikon D3: 54 784:- (Kamera & Bild | Tillverkare)

Ett tips är att läsa vidare på Kamera & Bilds tester ovan, de är riktigt bra.

En askonsdag till ända

Idag är det slut på karnevalen. Sista dagen var igår då det firades fettisdag (mardi gras). Tvärtemot vad många numera tror så slutar alltså semle-perioden officiellt på fettisdagen. Fettisdagen heter som den heter just för att man svullade loss på extra mycket fett och socker innan fastans avhållsamhet börjar i och med onsdagen.
Än idag är askonsdagen en dag av särskilt sträng fasta för katoliker. Fastan handlar om att öva sig i att frivilligt avstå från sådant som finns inom räckhåll, helt enkelt för att vänja sig vid tanken på att man inte alltid skall ha och skall ha, och att det ibland kan finnas ett värde i att avstå. Man väljer själv vad man vill avstå, grundpaketet brukar innebära inga sötsaker och sen lägger man på något som man sjäv anser kanske har blivit lite för viktigt i vardagen i förhållande till hur viktigt det faktiskt är.
På kvällen får man gå i kyrkan och den gamla traditionen att måla ett kors i vars och ens pannan med hjälp av aska från palmsöndagens torkade palmblad lever kvar. Det är en stor grej för katoliker: St Eugenia i Kungsträdgården var i princip fullsatt på kvällsmässan, vilket betyder åtminstone 300 personer.
För min del har det inneburit en dag utan tv, kött, alkohol, sötsaker eller mat mellan måltiderna. Även i övrigt har jag ätit ganksa lätta måltider och bara druckit vatten. När fastan nu naklas blir det utan kaffe&alkohol för min del i år, med några på förhand beslutade undantagstillfällen som jag redan vet.

Bara en testbild till...

Rätt galet - men - äntligen!

I somras började jag fundera på att köpa en ny kamera. Min gamla kompaktkamera hade problem med zoomen (den kan zooma in, men måste startas om för att zooma ut). Jag var på väg till Danmark och kände att det skulle bli läge för kort. Rätt omedelbart visste jag vilken modell jag var sugen på. Men det är egentligen en för fin kamera för mig, så jag tänkte att jag väntar tills jag tröttnat på det infallet. Men nu har jag levt med mestadels mobilkamera ett halvår, och det är snart dags att åka till bryssel. Och tanken på en ny systemkamera har hängt i, så nu i helgen tänkte jag att men nja men njo men okej! Så sagt och gjort åkte jag ut till MediaMarkt och köpte modellen som jag förälskade mig i somras. Nikon D90 med 18-105 zoom, och en ljuskänslighet på mellan 3,5-5,6 (vilket känns rätt hyfsat för en amatöroptik med den brännvidden).
Väl hemma kan jag konstatera att jag inte är besviken. Äntligen en kamera som klarar att återge nyanserna i Stellas svarta päls!
Lisakatten hann med att äta trots uppståndelsen. Oxkött. Läckert.

Stella var först lite skeptisk, men när hon upptäckt hur skoj det var att vara fotomodell var det ingen hejd. Ta på mig! Ta på mig! Inte Lisa! Ta på mig!

Lisa var mera skeptisk men ställde upp med en stolt posé trots allt.

Bästa bilden tycker jag. Klicka på den för mera högupplösning. Suveränt porträtt på minstingen. Hoppas det blir mer såna. Utmaningen är annars att hon aldrig står still. Det löser inte kameran...