Rätt galet - men - äntligen!

I somras började jag fundera på att köpa en ny kamera. Min gamla kompaktkamera hade problem med zoomen (den kan zooma in, men måste startas om för att zooma ut). Jag var på väg till Danmark och kände att det skulle bli läge för kort. Rätt omedelbart visste jag vilken modell jag var sugen på. Men det är egentligen en för fin kamera för mig, så jag tänkte att jag väntar tills jag tröttnat på det infallet. Men nu har jag levt med mestadels mobilkamera ett halvår, och det är snart dags att åka till bryssel. Och tanken på en ny systemkamera har hängt i, så nu i helgen tänkte jag att men nja men njo men okej! Så sagt och gjort åkte jag ut till MediaMarkt och köpte modellen som jag förälskade mig i somras. Nikon D90 med 18-105 zoom, och en ljuskänslighet på mellan 3,5-5,6 (vilket känns rätt hyfsat för en amatöroptik med den brännvidden).
Väl hemma kan jag konstatera att jag inte är besviken. Äntligen en kamera som klarar att återge nyanserna i Stellas svarta päls!
Lisakatten hann med att äta trots uppståndelsen. Oxkött. Läckert.

Stella var först lite skeptisk, men när hon upptäckt hur skoj det var att vara fotomodell var det ingen hejd. Ta på mig! Ta på mig! Inte Lisa! Ta på mig!

Lisa var mera skeptisk men ställde upp med en stolt posé trots allt.

Bästa bilden tycker jag. Klicka på den för mera högupplösning. Suveränt porträtt på minstingen. Hoppas det blir mer såna. Utmaningen är annars att hon aldrig står still. Det löser inte kameran...