Jag försöker ju undvika att skriva om politik (det tar så lätt över), men jag kan inte låta bli att roas av det nationella chocktillstånd som uppstått efter valet. Idag skrivs en stor debattartikeln om "Timbrohögern" och jag som inte är helt utan skuld roas. Det tycks finnas en stor oro bland opinionsbildare i stort och köksbordsdebattörer i smått. Den gulliga, trevliga, skrattande allianskvartetten ifrån Bankeryd visar sig nämligen vara - nyliberaler! Huh!
Det är som om det här med att rekrytera politiker från tankesmedjor är något helt nytt. Du som lever i den föreställningen: Har du hört om Arenagruppen och Agora? Jag törs garantera att en och annan aktiv socialdemokrat någon gång jobbat åt "Agoravänstern". Att partierna föder sina ideoligiskt sinnande talanger i något slags tankesmedja under det att man väntar på att vinna ett val är inget nytt. Tvärtom tror jag att det kretsloppet gynnar politiken och föder en betydande del av de små och få nya idéer som trots allt lyckas tränga sig in i svensk politik. Det är inget att vara rädd för. Möjligen att allianspartierna, som ju inte haft makten på länge, fått gräva lite djupare i smedjorna än (s)(v)(mp) som kunnat försörja talangerna i riksdagen hur länge som helst.
Skall vi komma närmare en vitalisering av politiken så tror jag att allt detta är bra. Tankesmedjorna är ofta duktiga just på att klä saker i känsloladdade argument. De är också bra på att påvisa politikens ytterligheter. Valet mellan tankesmedjornas ideologier är tydliga - just ideologiska - val. Väljare som matas med sådant är mer benägna att rösta.
Att vi sedan fått en alliansregering som faktiskt omsätter sina löften om en helt ny politik efter valet känns ju otroligt uppfriskande. Däremot har jag full förståelse för dem som tycker att det känns ovant. När bytte vi politik på allvar senast?
No comments:
Post a Comment