Lite spänning i vardagen

Jag har precis lagt min första order på mataffaren.se. Det här med att postordershoppa dagligvaror var något som spåddes vara en stor framtidstrend under bubblans tid strax före år 2000. Vi skulle sluta gå i affärer och alla sitta hemma framför datorerna och leva våra liv. Jag har alltid tyckt att idén skulle floppa, inte minst för att distribution blir en stor kostnad som rimligen aldrig kan gå ihop. Men nu har Coop vågat satsa på den gamla idén i en tid där logistiken möjligen har något bättre förutsättningar: Åtminstone sker betalningen enkelt genom att budet som kommer med varorna tar betalt med kort vid dörren. Målgruppen är nishad: man har startat intiativet för stockholm enbart. Det är nog logiskt: vi är många här som lever utan bil, vi är redan vana vid oförskämda matpriser och en och annan av oss känner också att stress är en faktor att räkna med rent livskvalitetsmässigt.
På en halvtimme lade jag alltså idag en order på mat och på städgrejor till ett värde av drygt 1400:-. För leveransavgiften 75:- kronor slipper jag gå runt i affär och plocka en kundvagn full med grejor, och jag slipper släpa kassarna genom tunnelbanan. Skulle jag haft bil hade jag istället kunnat räkna bort körtiden till någon butik. Och jag lade förstås fokus på tunga grejor: Det kommer frukt, det kommer frysvaror av den sort jag brukar ha liggande i kylen (kyckling, fisk etc), kattmat, dunkar med rengöringsmedel... Flera resor fram och tillbaka till fridhemsplan för att orka lyfta allt detta.
Nu återstår att se hur fräsha grönsakerna och frukten är och om leveransen funkar som den skall. Tisdag mellan 20 och 22 skall jag vara hemma och vänta med spänning. Lite låst blir man förstås av denna shoppingform också, men istället för att slava runt med kundvagn bland hyllor och trötta barn så får jag sitta hemma i fåtöljen och vänta på varubudet. Det låter ju i alla fall rätt bra!

Ville hon hålla tårarna borta?

Susanna Kallurs OS är över efter att hon slagit i backen efter första häcken i dagens lopp. Vid en bild på en gråtande Kallur är bildtexten "När faktumet sjunker in kan Kallur inte hålla tårarna borta.". Det är inget ovanligt i sig, uttrycket är ju sånt. Men varför heter det så? Vad är det för omodern tanke att man alltid och in i det sista skall hålla tårarna borta? Bara om man inte kan hålla dem borta rullar tårarna fram. Kallur har just förlorat sin chans, kanske den största chans hon fått i sitt liv, att vinna OS i sin favoritgren. Är inte det då man verkligen vill och måste gråta? I framtiden rösta jag för bildtexten "När faktumet sjunker in valde Kallur att låta tårarna rinna.".

Nu självaste Forsvik

Vadstena var avklarat betydligt snabbare än väntat: Klockan var bara två när jag besökt både slott och klostermuséum. Jag kollade med GPS som uppgav att Forsnäs bara låg en timme bort och när det ändå blivit så mycket oväntat av Arn på den här resan så tyckte jag att jag lika gärna kunna göra det ordentligt och se till att min kombinerade vandring i katolska kyrkans respektive Jan Guillous varianter av den svenska historien blev något mera fullkomlig. Så jag tryckte navigera på gps:en, satte mig bakom ratten och någon dryg timme senare nådde jag Forsvik.
Kommer man norrifrån möts man först av allt av Forsviks kyrka. I Arn böckerna är det den kyrka som Arn låter bygga till den heliga gravens ära, och i kyrkan väljer Arn att avbilda sig själv.Desvärre var inte kyrkan öppen när jag besökte den, så någon ikon av den tempelriddare som faktiskt skall finnas avbildad i kyrkan fick jag inte lägga mitt öga på. Däremot åkte jag vidare till Arns och Birgers kära Forsvik, som mycket riktigt har varit en plats där man varit pionjärer inom industri. Dock aningen senare än vad Jan Guillou gör gällande. Vackert så det förslår är det dock.
Platsen är klädd i gröna björkar och det skulle mycket väl kunna vara precis så som Jan Guillou beskriver platsen.
Med en gata mitt igenom den lilla byn (vilket det är än idag) och en hamn längst ner i byn, från vägen sett, där mången resenär landstiger i romanen. Utifrån en tolkning som gjorts av Mikael Hedin och Jörgen Johansson-Schauer och som ställs ut i en modell på muséet (tillverkad av Jörgen Johansson-Schauer) så skulle Arns eller Birgers Forsvik sett ut såhär:
I modellen ovan ligger hamnen ungefär på den plats som jag fotograferat vattnet ovan, och huvudgatan sträcker sig ner bland björkarna. Men fullt så imponerande var inte Forsvik vid just den tidpunkten. I en jämförelsemodell ser vi muséets uppfattning om verkligheten vid Forsvik på Arns tid:

Därmed inte sagt att inget av den industri som senare skulle komma att växa fram var påbörjad på Arns, eller åtminstone Birger Jarls tid fanns här. En vattendriven kvarn fanns här att testamentera till Birgittas kloster på 1300-talet, och runt 1400-fanns här en masugn. Platsen fick också, helt i överensstämmelse med Guillous böcker, Sveriges första sågverk. Men det dröjde till 1400-talet, då både Arn och sonsonens son Waldemar gått sina dagar till ända innan det blev verklighet med en såg på Forsvik. Så allting stämmer kanske inte exakt. Men det skulle mycket väl kunna ha stämt, och Guillous förmåga att hantera historien med dess anpassningar till romanen varsamt imponerar utan tvekan i fallet Arn.

Frukost i kungasalen

Frukost i Bjälboättens palats, uppfört av Birger Jarl till Bjälbo. Hade ingen amang om det när jag bokade hotell, men det är väl ungefär så mycket Arn det blir utan att åka till Forsvik eller Varnhem.

Tillbaka i stoj och glam

Lössläppt från klostret har jag tagit mig den korta sträckan till Vadstena. Efter lite levande i regnet har jag till slut lokaliserat vad jag tror är merparten av stadens turister. De flyr undan det ihärdiga regnet, nu i likhet med mig, på vad som verkar vara en av 2-3 anständiga restauranger här. Varmt, mysigt,precis som en restaurang i en stenkällare skall vara när kylan och vätan är ruskig ute.

Heliga hjärtas kloster

...ser ut såhär sett från mitt fönster i gästdelen. Till höger i bild syns klosterkyrkans fasad, och till vänster den del av den östgötska slätten där sverkrarna härjade på Arns tid.

Semesteräventyr del 2 - Universeum

Dagens utflykt gick in till Universeum, som ligger bredvid världskulturmuséet vid Korsvägen och Liseberg i Göteborg. Ett roligt museum för både stora och små där man kan se allt från torsk till tigerhaj och allt från sandhuggorm (bilden) till små söta Goeldisapor och grodor.

Tröttnar man på museet så finns en lekplats inomhus med rutschbanor, klätterställningar och olika slags enklare fysikaliska experiment. Kan någon förklara hur det kommer sig att bollen svävar ovanför konen med en fläkt under? Och att den fortsätter sväva i linje med konens spets om man lutar konen, istället för att bara blåsas iväg av lufttrycket?

Min kompis och jag studerade den så noga det gick mellan barnens attacker, och vi kunde inte se något annat än att konens botten utgjordes av en helt vanlig fyrkantig fläkt. Inga fotoceller eller stegmotorer där... Behöver jag tillägga att barnen vi hade med oss älskade stället? Roligt för mig är också att min kompis barn verkar acceptera mig helt och hållet, och en ganska god stund vandrade jag runt med den äldsta som inte alls ville leta efter pappa. Men när det kom till att ta loss säkerhetsbältet i bilbarnstolen så gick det en gräns. "Nej! Du kan inte! Pappa gör.".

Semesteräventyr del 1 - Skytte

Lite roliga saker skall man ju hinna med under en semester också - det skall inte bara vara sofflock. I förrgår tog min kompis här i Göteborg med mig till skjutbanan och lät mig provskjuta några av hans pistoler: Walther PP (polisens gamla tjänstevapen, tillika ett vapen som användes av tyska armen under andra världskriget) är vapnet på bilden. Sig P210 (Neuhaussen) och en Benelli .22 fanns också på menyn.

Semesterbrev från Göteborg

Har lämnat katterna hos mor och far i Karlstad och är på besök hos vänner i Göteborg. Det är nu ett år sedan jag såg barnen och mycket har hänt. Den unga damen på kortet var ju spädbarn utan styrsel alls över sin kropp då, och är tämligen självständigt vandrande och klättrande idag. Den äldre tjejen (som är knappt två och ett halvt) har gott om egen personlighet och synpunkter på både vad hon vill och hur hon vill bli behandlad. Dagarna har omfattat matning och sandlådelek, tittande på spöket laban och jag har fått vara både hät och hund. Den största succe jag ställt till med hittils var tidigare idag när jag satt ihop ett bildspel på datorn som visade mina katter. Minstingen (hon på kortet alltså) var helt fast i minst 20 minuter och jag lurade i henne en betydande mängd yoghurt med rispuffar under det att hon ivrigt pekade på katterna och sade "Kack! Kack! Vov! Vov!"